Daniela Dadda Dickens - www.dadda.nu

På vilket sätt tror människor att saker ska lösa sig genom att anklaga? Jag har aldrig förstått mig på varför en vän hoppar på en annan vän, istället för att prata om det. Är människan helt inkapabel till att sätta sig ner och ha ett ordentligt samtal om känslor och tankar, och berätta vad det är de grubblar på eller oroar sig för? Och speciellt när det handlar om två personer som ska föreställa vänner. Ingenting löser sig av anklagelser. Det har nog aldrig hänt att någon har gått med attityd och anklagat en vän om något, då den personen faktiskt tagit in det den säger och med ett leende svarat: "Du har rätt." Hoppar någon på dig, så går man till attack. Antingen för vad personen anklagar dig för, eller det faktum att din vän faktiskt anklagar dig istället för att ha satt sig ner med dig och pratat om det som två vettiga människor i en relation. Det är meningen att man ska respektera varandra. Börja slänga anklagelser omkring sig, startar bara tjafs. Och det leder ingenstans.
Människor behöver bli med vidsynta.

Är det meningen att man aldrig ska kunna ersätta det nu? Aldrig kunna backa tillbaka och få det ogjort?
Bara det att det inte finns något att få ”ogjort”. För man kan ju inte direkt säga att det var mitt val. Nej. Det var någonting annat – någonting övernaturligt; Något i luften; Någon kraft som är över min förmåga; Vad fan man nu vill kalla det – som bestämde det. Någonting som började innan jag föddes – eller någonting som uppstod under min uppväxt – som bestämde sig för att explodera och vända upp och ner på allt, just då. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Eller jo. Jag tar tillbaka det.

Jag gjorde exakt det jag kunde göra, och har fortsatt göra det ända sedan dess.

Jag kämpade nå’tt så av bara fan.

Och där missade jag den perioden. Jag missade någonting, som tydligen ska upprepa sig i mitt synfält, resten av mitt liv. Som en liten irriterande, suddig ruta, mitt i filmen, som bara måste existera just där. Och det spelar ingen roll vad du gör – den kommer finnas kvar.

Den kommer vara där. Vad jag än vill hålla på med nu, eller längre fram, så kommer den finnas där. Men de som inte var med om den där exploderande saken. De som kunde fortsätta och bli klara med den där perioden. De kan fortsätta.

Men vi som missade det. Vi som missade den chansen… Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar, svettas, sliter och gråter.

De andra kommer alltid gå före.