Daniela Dadda Dickens - www.dadda.nu

 

På vägen ner till Göteborg. På en av Sveriges vackraste vägar, där solen bländar en i ansiktet och får de stora ängarna att bada i guld. Då kommer de underbara tonerna av Sheryl Crow - Soak up the sun på, och jag ler med hela ansiktet och känner gåshuden på armarna. Då får jag må-bra-känsla. 

Jag samlar på citat - har alltid gjort. Pausar mitt i filmer och serier för att skriva upp dem, spelar om låtar, inspireras och kommer ihåg. Jag har ju till och med mitt motto som jag lever efter, och har gjort sedan 10 år tillbaka. Den sitter i min nacke så att jag kan inspireras om och om igen. Påverkas. Känna den där fysiska lilla rysningen och leendet jag får varje gång jag nuddar den. Vissa gånger har den till och med lyckats ändra min sinnesstämning. Hela mitt kroppspråk.

Så jag tycker om citat. Ibland bara för att en poäng är formulerad så fantastiskt bra, att man undrar hur ingen kunde beskriva det så självklart innan. Samlar ihop tusen ord och får fram de perfekt på den där meningen - och jag måste spara den. Och ibland är det bara för att det ger en känsla. Någonting jag känner av precis när jag läser den, utan att inte vara helt klar över vad. Men det sparas, för jag kanske sätter fingret på det längre fram.

Jag hittar citat överallt.

 

Men den här - den ovan. Den är min. Den dök upp någonstans ifrån för ett par år sedan. Som om den legat på tungan och grott, tills den en dag var mogen. Jag vet fortfarande inte exakt hur jag ska tolka den. Men den kommer någonstans ifrån. Och jag vet vilken känsla och tankar den ger mig.

Han hängde upp lappen.

På vilket sätt tror människor att saker ska lösa sig genom att anklaga? Jag har aldrig förstått mig på varför en vän hoppar på en annan vän, istället för att prata om det. Är människan helt inkapabel till att sätta sig ner och ha ett ordentligt samtal om känslor och tankar, och berätta vad det är de grubblar på eller oroar sig för? Och speciellt när det handlar om två personer som ska föreställa vänner. Ingenting löser sig av anklagelser. Det har nog aldrig hänt att någon har gått med attityd och anklagat en vän om något, då den personen faktiskt tagit in det den säger och med ett leende svarat: "Du har rätt." Hoppar någon på dig, så går man till attack. Antingen för vad personen anklagar dig för, eller det faktum att din vän faktiskt anklagar dig istället för att ha satt sig ner med dig och pratat om det som två vettiga människor i en relation. Det är meningen att man ska respektera varandra. Börja slänga anklagelser omkring sig, startar bara tjafs. Och det leder ingenstans.
Människor behöver bli med vidsynta.

Är det meningen att man aldrig ska kunna ersätta det nu? Aldrig kunna backa tillbaka och få det ogjort?
Bara det att det inte finns något att få ”ogjort”. För man kan ju inte direkt säga att det var mitt val. Nej. Det var någonting annat – någonting övernaturligt; Något i luften; Någon kraft som är över min förmåga; Vad fan man nu vill kalla det – som bestämde det. Någonting som började innan jag föddes – eller någonting som uppstod under min uppväxt – som bestämde sig för att explodera och vända upp och ner på allt, just då. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Eller jo. Jag tar tillbaka det.

Jag gjorde exakt det jag kunde göra, och har fortsatt göra det ända sedan dess.

Jag kämpade nå’tt så av bara fan.

Och där missade jag den perioden. Jag missade någonting, som tydligen ska upprepa sig i mitt synfält, resten av mitt liv. Som en liten irriterande, suddig ruta, mitt i filmen, som bara måste existera just där. Och det spelar ingen roll vad du gör – den kommer finnas kvar.

Den kommer vara där. Vad jag än vill hålla på med nu, eller längre fram, så kommer den finnas där. Men de som inte var med om den där exploderande saken. De som kunde fortsätta och bli klara med den där perioden. De kan fortsätta.

Men vi som missade det. Vi som missade den chansen… Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar, svettas, sliter och gråter.

De andra kommer alltid gå före.

Så.

Ems tycker att jag ska börja blogga igen.

Linda nämnde något i samma stil.

Jag känner mig smickrad, och helt ärligt lite sugen. Men då måste det bli bättre med att tas bilder igen. Porträtt gör jag inte så ofta längre, och den fotografering jag inriktar mig på nu lägger jag inte upp. I alla fall inte här. Och då blir det väl en själv som får agera både framför och bakom kameran.

Men så länge -

Att ligga i sängen bredvid den man tycker om, och lyssna på tonerna till Midnatt i Paris är mysigt.