Daniela Dadda Dickens - www.dadda.nu

Jag sitter mot mitt fönster. Snöflingorna faller mot marken och varenda en av dom glittar mot solen som bländar mina ögon. Men det stör mig inte. Solen har lyst på mig alldeles för lite den här vintern - inte ens i fönstret har jag satt mig för att ta emot den med öppna armar. Jag stöder datorn mot knäna, med benen som i sin tur stöder sig mot elementet och bränner sönder min fotsula. Men återigen så störs jag inte. Jag är nollställd, och jag vill sitta här med min kopp vaniljte, jag vill lära mig andas och låta lugn och ro råda i min kropp som den så sällan gör. Jag spenderar mycket av min tid i sängen, under täcket framför serier som jag har sett om och om igen och kan replikerna på. Men inte ens då är det lugn och ro som sprider sig i kroppen. Jag vet att så fort två minuter till har gått, så kommer jag att flytta mig från fönstret. Jag klarar inte av att lyssna på tystnaden och låta mina egna tankar vandra fritt.

Snöflingorna virvlar runt runt nu, innan dom faller till marken. Det påminner mig om alla människor som dör av svält eller oskyldiga av ett skjutvapen. Människor som styrs av ett ont öde eller en ond hand - det är inte rättvist.