Daniela Dadda Dickens - www.dadda.nu

För ett tag sedan skrev jag om sjukdomen ME - Kronisk utmattningssyndrom.
Att en nära vän till mig lider av det och att det är obeskrivligt jobbigt och farligt. Hittills har många läkare och forskare inte tagit denna sjukdom seriöst, och har setts som en psykisk sjukdom. Men det har inte funnits några behandlingar eller mediciner som har hjälpt mot denna sjukdom.

Men nu äntligen har man hittat en medicin som visar goda resultat. Och om några år kanske detta är helt godkänt och ME-patienter kan behandlas och bli bättre, och kanske helt friska. Detta har blivit en internationell jättenyhet och helt banbrytande. Läs om det här.

Dessa läkare har insett att detta är en fysisk sjukdom och de beskriver den kort och väldigt gott som

"Kroppens immunförsvar anfaller kroppens celler."

Tidigare idag var jag upprörd på grund av idioti, när jag egentligen inte kunde bry mig mindre. Och när min nära vän skickade den här artikeln bevisade det verkligen att jag inte kunde bry mig mindre om idioti. Detta är det man ska bry sig om. Viktiga saker, saker som handlar om liv och de vi bryr oss om. Min vän som lider av ME grät av lycka när hon hörde om detta på nyheterna. Jag får lust att göra samma sak, men istället sprider sig en värme i kroppen som tar bort allt det upprörda om annat idioti som är betydelselöst jämfört med sådant här. Tyvärr så ser många andra inte detta på samma sätt. Jag vet för många människor som har sett hemska sjukdomar, och farliga saker som man verkligen lider av, men slänger undan sina liv i alla fall, istället för att tänka om och prioritera det som faktiskt är viktigt.

Sådant här är viktigt.

Källa.

Ett känt realityprogram som går i Norge har nu gått över gränsen då de dragit in sjukdomen ME (Myalgisk Encefalopati). Realityserien handlar om ungdomar som måste testa sina egna gränser genom att välja mellan personliga kriser och pengar. I detta fall har det varit en stor uppmärksamhet och kritik mot att en av deltagarna har behövt välja mellan pengar till laget, eller att få skicka sin mamma som har sjukdomen ME till en behandling. Nu rasar många mot att programmet har kunnat dra in en person med sjukdomen.

Det är fortfarande många som inte vet vad ME är, för att den sjukdomen inte är så känd. ME kan också beskrivas som kronisk trötthetssyndrom. I dagens läge är det en kronisk sjukdom som det finns behandlingar mot men som man inte riktigt kan bli frisk ifrån. Man letar och forskar efter lösningar. Jag visste själv inte vad ME var förrän en nära vän till mig fick den sjukdomen. Ingen kan sätta sig in i det hur det känns, men jag vet hur mycket hon lider av det då du inte kan ha ett normalt fulltidsjobb och då du mår väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Värre blir det också av att det fortfarande finns många läkare som inte är insatta i det, och det tar väldigt lång tid att få en sjukskrivning och hjälp med ekonomi.

Att ett program drar in en sådan sjukdom och tvingar en person att välja mellan en behandling till sin mamma, och pengar till laget är att gå ordentligt över gränsen.

Fastnade inne på en länk, och när jag bläddrade igenom såg jag så många bilder på mig där jag antingen knäppar mig på något sätt, eller har världens smajl på mina läppar. Så stora smajl att det tar upp hela ansiktet. Och det är ungefär så jag sitter nu efter. Dom knäppa eller smajliga bilderna är minnen av stunder då jag hade otroligt roligt, och det kan  vara allt från en resa, ett skämt eller något skämt med dålig humor som bara jag tyckte var roligt. Eller en enkel lust att spexa eller flumma omkring, som jag har fått ända sen jag var liten. Och jag är glad över att vara en sådan person som kan skratta åt dålig humor, eller spexa och flumma på impuls. Ska göra ett inlägg här i min lilla blogg med bilder där jag är glad, som får mig att bli glad när jag ser dom. Det ska jag kolla på varje gång jag behöver le litegrann. Och hittade även en bild där en angett mig som "best smile", och med den tanken hoppas jag också att mitt smajlande och spexande smittar av sig lite glädje till andra. Ett leende eller skratt behöver inte vara vackert - det kan fortfarande bringa glädje.

Det är många andra med på olika bilder där jag spexar eller smajlar. Vissa som jag har kontakt med än idag; Vissa som jag inte har någon kontakt med alls; Vissa man inte hälsar på längre och vissa som man alltid har ett glatt möte med när man väl träffar på varandra. Men hur den relationen än ser ut så är jag lika glad att jag har haft roliga stunder med vem det än är som är med mig på bilden och är glad.

Har precis avslutat ett över 3 timmar långt, känslomässigt, och skrattigt skype-samtal med min fina vän Kaia i norge.

Så vad är det som händer?

Snälla, förklara det för mig. För efter år av undrande, så kan jag fortfarande inte förstå. Man kan välja att kalla mig korkad, men sanningen bakom är ju att jag aldrig fått en ordentlig förklaring samtidigt som du springer tillbaka. Det är samma ursäkter, samma osammanhängande meningar, som vi gått igenom tusen gånger, utan att komma någonvart. Löften som aldrig håller och sanningar som värmer. Men ingenting håller, ingenting av det. Det är otroligt hur en vänskap ska kunna vara så himla komplicerat - speciellt när det handlar om att hålla en kontakt med varandra.

Så jäkla förbannat skrämmande kan det inte vara för dig. Inte när du sprungit tillbaka gång på gång, för att försvinna igen.

Såg att jag inte nämnt något här på bloggen innan om allt det som händer i Norge.
Jag får inte så mycket ur mig. Jag fylls av en så otrolig sorg och rädsla för det som händer mot alla människor och familjer över hela världen. Jag hittar ingen anledning till varför man ska göra så mot andra. Det är hemskt. Det gör ont i mig.
Pray for Norway.

Nyss sa min barndomsvän Milla något som är värt för mig att komma ihåg: Att hon beundrar mig för att vad jag än gått igenom så har jag alltid hållt på det jag tycker och tänker, och inte ändrat på mig för att passa in.
Jag stod självklart med tårar i ögonen - jag kan inte ta komplimanger. Men det som ska nämnas är också att hon varit en så viktig människa i mitt liv och att jag ser upp till henne.

Vi fotograferade lite idag, ska bli så kul att redigera dom bilderna på henne. Hennes leende gör mig glad.

Det är så dumt att vi bara ses en gång om året, då hon inte bor kvar i stockholm längre. Blir att ta mig en visit i Göteborg.

Min barndomsvän Milla ringde mig igår när jag kommit hem. Det enda jag hörde var massa brus och sen en röst som skrek något som liknade "Calleth you, Cometh I!" Sen höll hon upp mobilen så att jag fick höra the ark sjunga den låten som jag kopplar med henne. På något vänster så blev det våran låt, och många vet att flera av The Arks texter och låtar betyder otroligt mycket för mig. Jag har ju till och med en av deras meningar intatuerad, för att det är mitt livsmotto.
Så där låg jag i sängen, med tårar i ögonen och ett stort leende på läpparna och sjöng med, medan jag hör Ola Salo, Milla och hela publiken sjunga i mobilen.

Fina Fina du.

Då är det gjort. Jag har landat. Efter en väldigt lång tid av att springa omkring i förvirring så har jag äntligen fått ett namn, en diagnos. Och som jag har väntat. Att få landa så att jag ska veta vilken väg jag ska springa, istället för att stå och trampa på en och samma plats utan att veta vilken väg jag ska gå, i risk för att bli sämre istället för bättre om jag går på fel väg. Men nu har jag landat, nu har jag en väg att gå. Jag har en förklaring på varför jag är som jag är, varför jag reagerar så mycket starkare än andra och varför jag är så otroligt känslig så att alla mina känslor svallar över och blir till panikångest och onormalt mycket stresshormoner. Jag har fått en förklaring på min kropp och mitt beteende under hela mitt liv. Och snart är det dags för behandling. Snart börjar starten för att lindra och få det mesta av det att försvinna.

Och det kommer att ta tid. Inte bara några veckor eller månader, en längre tid än så. Men jag får ha tålamod, jag får ta mig igenom det. Jag får tänka på framtiden och hålla kvar tanken på att jag ska må bättre.

Här om dagen satt jag och Emma och käkade lunch. Och mitt i alltihopa kom vi in på samhälle och politik. Detta är lite roligt med tanke på att jag aldrig varit insatt i politik överhuvudtaget. Jag har inte vetat vad som är höger och vänster och vilka som står för vad. Jag kan fortfarande inte kallas insatt men jag har i alla fall mer koll på läget nu och är mer intresserad. Mycket är tack vare min samhällskunskapskurs. Lite roligt att faktiskt få med sig lärdom från ett ämne man har svårt för. Och nej, jag hade ingen speciell poäng i det här inlägget. Det är bara jag som virrar.

Jag sitter mot mitt fönster. Snöflingorna faller mot marken och varenda en av dom glittar mot solen som bländar mina ögon. Men det stör mig inte. Solen har lyst på mig alldeles för lite den här vintern - inte ens i fönstret har jag satt mig för att ta emot den med öppna armar. Jag stöder datorn mot knäna, med benen som i sin tur stöder sig mot elementet och bränner sönder min fotsula. Men återigen så störs jag inte. Jag är nollställd, och jag vill sitta här med min kopp vaniljte, jag vill lära mig andas och låta lugn och ro råda i min kropp som den så sällan gör. Jag spenderar mycket av min tid i sängen, under täcket framför serier som jag har sett om och om igen och kan replikerna på. Men inte ens då är det lugn och ro som sprider sig i kroppen. Jag vet att så fort två minuter till har gått, så kommer jag att flytta mig från fönstret. Jag klarar inte av att lyssna på tystnaden och låta mina egna tankar vandra fritt.

Snöflingorna virvlar runt runt nu, innan dom faller till marken. Det påminner mig om alla människor som dör av svält eller oskyldiga av ett skjutvapen. Människor som styrs av ett ont öde eller en ond hand - det är inte rättvist.

Relationer är otroligt viktigt för mig. Det är det viktigaste i mitt liv, dom jag bryr mig om, och mest av allt familjen. Mitt behov har aldrig varit att ha en viss status, vara med i någon klick eller få högst betyg i skolan. Jag har snarare gjort tvärt emot och revolutionerat lite mot just dom sakerna. Mitt behov är helt enkelt att hålla mina band till personer starka. Tyvärr så har jag blivit besviken många gånger. Jag har haft människor som jag litat på som gått bakom min rygg och allt sådant har bara gjort mitt behov ännu starkare. Och det har också skapats en rädsla. Även om jag inte litar på någon så är det i min natur att leva på den Kärlek jag får från mina nära. När den Kärleken sviktar eller försvinner så kollapsar jag, för det bryter det jag lutar mig mot. Golvet öppnar sig som en fallucka under mig. Och just nu är det något liknande som händer. Vissa relationer har visat sig vara något annat än det jag trodde att det var, och det gör ont i mig att det har blivit så för jag tappar bort mig själv lite på vägen.

Men det är tur att jag har världens bästa mamma, som blir helt överlycklig och stolt över mig för att jag fick godkänt på mina prov i samhällskunskap. För många är det en självklarhet men skola är inte det för mig. Jag har svårt att få in sakerna i huvudet, och i samhällskunskap har jag dessutom som mest svårt att förstå dom olika ämnena och att få ihop allting. Och att ha någon som blir så stolt över mig för att jag fick godkänt, någon som vet att jag har svårt för det, det är extremt mycket Kärlek för mig och det gör mig rörd. Det är så relationer ska vara enligt mig. Man ska uppmuntra varandra och man ska stötta varandra. Det är i alla fall min syn på relationer.